Annons:
Etiketthundar-vi-minns
Läst 4323 ggr
[Dimba]
2012-05-08 11:47

Det omöjliga beslutet man måste ta...

Hej!

Jag har en Flatcoated Retriever som är 4 år, när han var 12 veckor gammal så bröt han lårbenet, veterinären sa redan då att det inte finns så mycket dom kan göra. Han blev opererad 6 ggr innan han kunde gå "normalt", men det läkte fel ändå, som jag blev varnad om att det skulle göra. Nu fyra år senare så ska jag ta honom på vårt vanliga årsbesök hos veterinären och se hur hans höfter mår. Jag och mamma ser att han har blivit sämre,  hängig, är inte så mycket för långpromenader längre, klart han älskar att gå ut och gå men han blir så trött och däckar för dagen efter en lite längre promenad.

Förra besöket så visade röntgen att han utvecklat höftledsdysplasi, artros, inflammation i lederna samt vridet bäcken. Min underbara veterinär var brutalt ärlig som vanligt och sa att gör det så bekvämt för honom så möjligt, ta inga långa promenader och skaffa täcke för promenader på vintern. Sen får vi börja fundera på vad vi ska göra. Han började på medicin, Rimadyl, smärtlindring och antiflammatoriskt. Han fick börja på en rätt låg styrka för att sedan kanske kunna trappa upp i styrkan, han mådde väldigt bra i början, han orkade betydligt mer och blev sitt vanliga Obelix, men nu så märker jag att effekten har verkligen börjat avta och han mår inte bra.

Jag och mamma satte oss ner och hade det samtal som vi undvikit att verkligen tala ut om. Låta Obelix somna in. Jag bokade tid igår, den 18:e Juni ska vi kolla hans höfter och ev blodprov, pga medicinen. Jag vet att det kan inte bli bättre, utan endast sämre men ändå så är det en del av mig som hoppas på ett mirakel varje gång vi är hos veterinären. Jag skriver här sen hur det gick hos Veterinär Camilla.

Jag ber er att inte kalla mig djurplågare eller att jag borde avlivat honom för länge sen. Jag har alltid sett till att han mått bra, jag tränar honom dagligen på olika sätt, mentalt och fysiskt. Så han är i bra form för att vara så pass dålig. Han är glad fortfarande men jag vill inte att han ska dö i stora plågot och helt ovärdigt. Därför känner jag att jag måste fundera nu vad som måste göras, kanske i juni. Beror på vad plåtarna säger.

Jag skriver om detta till er för att jag vill höra er historia, om erat älskade djur och hur ni klarade att släppa taget och strunta i sina känslor för ett tag. Behöver allt stöd jag kan få i detta.

Hoppas verkligen ni kan hjälpa mig. :)

Vi hörs!

//Dimba (ursäkta ev stavfel, orkar inte rätta till.. ;) )

Annons:
Hiro
2012-05-09 19:39
#1

Jag har inta varit tvungen att ta beslutet men min bror och hans sambo hade för 2 år sedan en berboel (sydafrikansk mastiff) han hade haft höft & armbågs dysplasi sedan han var valp inprincip och ja, de lät honnom somna in. Jag ska vara ärlig; jag blev förkrossad, jag visste inget innan min mamma ringe och sa det. Jag hade varit hans hundvakt 1-2 dagar (+ hälsa på, förlja med på promenader osv) varannan vecka i 2 år och jag ällskade honnom av hela mitt hjärta. Nu har de en ny hund, en rottis tik på 2 år, jag gillar henne men inte lika mycket men det är inte jag som äger henne men en ny hund tröstar… familjens förra norrbottenspets älskade jag och när han dog (av ålder) så skaffade vi Tinja som nu är 7 år (ska fylla 8) och jag ällskar henne och hon tröstar mig :>

Sugiyama
2012-05-14 17:12
#2

Usch va svårt det är för er. Jag kan verkligen inte klandra er i vilket beslut ni än tar. Jag har en labrador som vid 6 mån började halta till och från. Visade sig vara osteochondros. Hon opererades och sedan följde en lång rehab med simträning. Efter det har det ena efter det andra hänt. Redan från början sa vi att får on ont får det vara slut. Nu är hon 10 år och jag märker att orken tryter. Det är svårt när det blir så där difust så jag förstår verkligen ert dilemma. Min hund haltar inte utan har lite svårare att hänga med vissa dagar. När hon inte kan gå i trappor längre eller orkar hänga med på promenader, då får det vara över, så resonerar jag.

Vet inte om det var till någon hjälp men vad ni än fattar för beslut är jag säker på att det är det rätta.

cupcakes
2012-05-15 00:01
#3

Det är det svåraste beslutet att ta, men också det beslut där det är viktigast att inte vara självisk. Jag tänker som så att när min hund inte kan leva ett riktigt och rikt hundliv längre, inte kan vara hund så som han vill, då får han somna in.

Vattnadal
2012-05-15 17:56
#4

Jag har en som går på metacam och glukosamin dagligen. Han har inte så ont än, blir bara sur och slutar leka, men det blir väl inte bättre. Hans värk sitter i ryggen, så täcke gör stor skillnad i ruggigt väder. Han är 8 år nu, men stor och tung. Har jag tur blir han 10.

MVH Elin

Medarbetare på spetsar och urhundar. VD på Draghundcenter

Cerrolyn
2012-05-30 18:28
#5

Aldrig behövt ta beslutet med en hund, men med min katt. Han var 16 år och lite lat (som de är), men han började magra in. Ringde och beställde tid för hade jag tur så gick det att fixa. Vet sa att det kunde vara 3 olika saker: diabetes, njurarna eller ålder. Jag hade innan tänkt att snart är det över för honom så att ta beslutet där kändes bra och rätt. Jag viste att katten inte ville att jag skulle laborera fram vad det kunde vara. Han hade haft ett bra liv. Jag sörgde honom mycket och länge men kände att det var rätt.

Du verkar ha haft i bakhuvudet att denna dagen kan komma lite snabbare än någon vill. Det gör inte beslutet lättare, men det kan vara lättare att finna ro i beslutet. Jag tycker inte du ska tänka så mycket på det nu, gör det när du är hos vet, tänk på hans liv genom hans ögon, där finner du svaret.

Lycka till!

**MVH Cerrolyn

Vixxen
2012-06-16 01:06
#6

# 3 Håller med dig…   …man måste tänka på om det är ett värdigt hundliv att fortsätta ha dem kvar. Det är ett jättetufft beslut… Obestämd

Annons:
Upp till toppen
Annons: