2014-04-26 06:20 #0 av: TinaH

Här får du tips om vad du kan göra för att förhindra fästingangrepp och överförbara sjukdomar på din hund från oss i Svenska Brukshundklubben.

Infektioner genom fästingbett
Svenska fästingar kan överföra flera olika infektioner till hundar. De vanligaste infektionerna är borrelios och anaplasmos (tidigare benämnd ehrlichios).


Borrelios
Borrelios (lyme borreliosis) orsakas av flera olika arter av bakterien Borrelia som hör till Borrelia burgdorferi sensu lato-komplexet. Vid borrelios förekommer ofta symptom från muskulatur, ben och leder, som exempelvis hälta. Infektionen kan, enligt litteraturen, även ge upphov till en rad diffusa symptom som feber, avmagring och CNS-störningar. Den karakteristiska hudförändring (erythema migrans), som ofta ses vid human borrelios, har inte rapporterats hos hund.


Anaplasmos
Anaplasmos orsakas av bakterien Anaplasma phagocytophilum, som förökar sig i en typ av vitblodkroppar som kallas granulocyter. Sjukdomen kallas därför också granulocytär anaplasmos.

Anaplasmos kan ge mycket varierande och ospecifika symptom. En del hundar blir akut sjuka med hög feber, trötthet och upphörd aptit. Stelhet, hälta, ont i lederna och vinglighet förekommer också, liksom mag-tarmstörningar.


Tick-Borne Encephalitis (TBE)
Tick-Borne Encephalitis (TBE) – fästingburen hjärninflammation. Till skillnad från borrelios och anaplasmos orsakas TBE av ett virus. Hundar med TBE visar ofta symptom som skakningar, vinglighet och feber. TBE har diagnostiserats ett fåtal gånger hos hund i Sverige.


Övriga sjukdomar
Andra infektioner som är fästingburna, men som inte diagnostiseras ofta hos våra svenska hundar, är babesios, bartonellos och olika rickettsioser.


Diagnostik och behandling
Vid misstanke om en fästingburen infektion hos hund undersöker veterinären hunden noga och tar flera olika typer av prover. Både borrelios och anaplasmos går att behandla med antibiotika. Prognosen är god om rätt behandling sätts in tidigt. Vid TBE är understödjande behandling det enda som står till buds, eftersom antibiotika inte är verksamt mot virus.


Smittor utomlands
I samband med resor med hund inom EU-området är det särskilt viktigt att undvika att hunden blir angripen av ohyra. Den bruna hundfästingen, som finns i södra och mellersta Europa, trivs bra i svenskt inomhusklimat. Där kan den föröka sig i massor och vara svår att utrota.


Andra fästingar med andra smittor
Flera fästingarter som förekommer i södra och mellersta Europa, men inte i Sverige, kan också sprida allvarliga och dödliga smittämnen till hundar. Exempel på sådana smittämnen är parasiterna Babesia canis och Hepatozoon canis samt bakterien Anaplasma canis. Andra parasiter, som Leishmania och hjärtmask, sprids av sandmyggor respektive stickmyggor som förekommer i varmare klimat.


Skydda mot fästingar och myggor utomlands
Alla dessa infektioner ger upphov till allvarliga sjukdomssymptom hos smittade hundar och kan vara svåra att diagnostisera och behandla i Sverige. Det är inte alltid säkert att insatt behandling kan rädda hunden. Därför är det mycket viktigt att hundar som ska resa söderut skyddas mot fästingar och myggor och att du undviker att rasta din hund när myggorna är som mest aktiva (gryning och skymning) eller i områden med mycket fästingar.


Skydda din hund
Bästa sättet att undgå fästinginfektion är naturligtvis att undvika att vistas i terräng med högt gräs, buskar och skuggande större träd. Det känns naturligtvis fel för de flesta hundägare att förhindra sin hund att vistas i denna typ av miljö.


Sök igenom och ta bort
Fästingar ska avlägsnas så snart som möjligt. Sök regelbundet igenom hundens päls och plocka bort fästingar som sitter fast liksom de som eventuellt kryper omkring. För att förhindra fästingburen smitta är det viktigt att fästingar plockas bort så snabbt som möjligt. Använd gärna en fästingplockare eller en finspetsig pincett. Greppa så nära huden som möjligt och dra sedan fästingen rakt ut, utan att vrida.

Många har erfarit att det är näst intill omöjligt att få hunden helt fästingfri genom manuell plockning. Det finns idag bättre alternativ om du vill skydda din hund mot fästingangrepp och fästingburna infektioner. Många veterinärer rekommenderar idag regelbunden behandling med något av de läkemedel som nu finns att tillgå.


Den "vanliga" fästingen
De allra flesta fästingar som vi normalt kommer i kontakt med i Sverige hör till arten Ixodes ricinus. Fästingen har tre utvecklingsstadier som är olika stora. Under vart och ett av dessa stadier måste fästingen äta en gång för att utvecklas vidare till nästa, liksom den vuxna honan för att kunna lägga ägg. Däremot äter inte vuxna hannar.

Fästingen hör till gruppen kvalster. Dessa i sin tur är ett slags spindeldjur. Andra spindeldjur är lockespindlar, skorpioner, bokskorpioner, egentliga spindlar och några andra, mindre kända grupper.


Som alla spindeldjur saknar fästingen antenner. Vidare har de flesta fyra par ben. Kvalstren skiljer sig från andra spindeldjur i en rad karaktärer, bland annat har de som larver bara tre benpar. Vidare har mundelarna samlade i en bildning som i princip utgör ett rör genom vilket de intar flytande föda.


Fukt och värme - då trivs fästingen
Fästingar blir aktiva när dagstemperaturen överstiger 5 plusgrader. Eftersom en fästing äter tämligen sällan får den inte i sig tillräckligt med vätska genom födan, utan måste ta upp fukt från den omgivande luften. Luftens förmåga att hålla fukt varierar starkt med temperaturen och med stigande temperatur blir det allt svårare för fästingen att få tillräckligt med vatten. Därför blir fästingarnas aktivitet ofta lägre mitt på sommaren och som högst under senvår och tidig höst.

Luftens fuktighet är störst nära marken. När fästingen befinner sig uppe i vegetationen avdunstar vätska från fästingen. För att förbättra vätskebalansen måste den söka sig ner till markskiktet. På så sätt blir ofta väntan på ett nytt blodmål en upprepad vandring upp och ner i vegetationen. Eftersom en liten fästing kan innehålla mindre fukt än en större, hinner den inte så högt upp i vegetationen innan den måste vända för att fylla på vätskeförrådet. Därför stöter små fästingar oftare på mindre djur såsom smågnagare (näbbmöss, sorkar och möss) och mindre fåglar, medan stora fästingar kan träffa på större djur. Nymferna infekterar till exempel harar, hundar och fasaner, medan vuxna fästingar infekterar ännu större djur som rådjur och inte minst oss människor.


Sitter stilla och väntar
Fästingarnas jakt går till så att de sitter stilla i vegetationen och väntar på att ett värddjur ska passera. De kryper sällan särskilt högt upp i vegetationen och finns knappast mer än en meter över markytan. De är inte mer benägna att söka upp vissa växter framför andra och de äter inte nektar från blommor. De kan inte heller hoppa eller släppa sig ner mot ett värddjur som passerar under dem. Deras känselkroppar för att upptäcka värddjur fungerar nämligen bara i ett par centimeter stort område.

Arter i släktet Ixodes har heller inga ögon och kan inte se för oss synligt ljus. Fästingens strategi för att hitta ett värddjur är att sitta stilla i vegetationen och vänta på att ett djur går förbi. Då griper den tag i pälsen eller fjäderdräkten och söker upp ett lämpligt ställe på huden att bita sig fast.

Fästingar har ett bedövningsämne i sin saliv som gör att värddjuret inte märker bettet. Tiden de sitter fast varierar beroende på stadium (larver 2-3 dagar, nymfer och honor upp till en vecka eller mer) och hur bra bettet är, det vill säga om de träffat ett blodkärl eller inte. När de sugit sig fulla med blod släpper de taget och ramlar ner på marken. Här ömsar de skinn och övergår till nästa utvecklingsstadium. Om det är en hona lägger istället sina ägg.

Eftersom de sällan förflyttar sig några längre sträckor längs med marken har de blivit förda till det ställe där de befinner sig av ett värddjur. Där är det ju också troligt att ett annat djur passerar inom en ganska snar framtid.


En fästing blir vanligtvis 3 år
En vanlig fästinghona blir mellan 2-6 år, vanligtvis 3 år. Livslängden hänger ihop med hur lång tid de får vänta på sina tre blodmål. En vuxen hona äter tre gånger i livet (en hane bara två) och tiden fästingen får vänta mellan målen beror på flera faktorer, till exempel hur vanliga värddjuren är och hur länge fästingen kan vara aktiv i sitt letande. Det senare beror i sin tur på temperatur och luftfuktighet. Varma vårar och höstar innebär att fästingen kan vara aktiv under en längre tid och därmed öka sin chans att hitta ett värddjur.


Källa: Intervet Schering-Plough Animal Health