2009-12-30 08:52 #0 av: TinaH

I hundkretsar är ordet "ledarskap" ett oerhört laddat ord. Det har också många innebörder. För vissa innebär ledarskap att ha hundraprocentig lydnad på sin hund i alla situationer, för andra är kraven lite lägre - man är nöjd om hunden inte drar i kopplet när man är ute och går.

Ledarskap är alltså ett mycket subjektivt begrepp. Jag ska här ta upp vad det betyder för mig, och vad jag anser vara ett bra ledarskap.

Hunden härstammar från vargen som de flesta vet. Det är c:a tolv tusen år sedan vi började knyta kontakt med dessa fyrfota djur, och många av de instinkter vargen har, finns också hos våra hundar. Vargen är ett socialt djur som lever i flock. För att flocken ska överleva gäller det att samarbeta. Våld och aggressioner förekommer mycket sällan. I flocken har varje individ en viss roll, och bara en fungerar som ledare. Det är denna ledarvarg som vi ska försöka ersätta när vi skaffar oss vår vovve. I vårt samhälle mår en hund mycket dåligt av att inte har en säker ledare i sin "flock" - vår familj. Hundar klarar inte av att låsa upp dörrar, köra bil, handla mat, och kan därför inte fungera som en bra ledare fullt ut. Många av våra sällskapshundar lever ett liv där de tar befälet över husse och matte i situationer som de själva anser vara viktiga. T ex när vi passerar grannens hanhund, när en hare springer över gatan, eller när man passerar ett smaskigt rådjursspår. Inte många hundar vänder sig mot sin förare först och frågar med blicken i fall de får ta upp jakten.

Vad beror då olydnaden på? Ja, det varierar naturligtvis från ett fall till ett annat. I de allra flesta fall beror det på för lite aktivering. Husse och matte har helt enkelt inte hittat på tillräckligt med vettiga mentala och fysiska uppgifter åt sin hund att utföra. Alltför många av våra hundar tillbringar de flesta av dygnets timmar med att vila. När man väl får komma ut på promenad är energin enorm, och hunden hittar på egna "hobbies". Det är bättre att vi hittar på dem!

När vi hittar på saker att göra åt vår hund; t ex att leta godis i lägenheten, spåra upp matte som gömt sig i skogen, leta tennisbollar i högt gräs, träna lydnad etc., så tar vi initiativ. Initiativ är typiskt för en flockledare. För de flesta hundar räcker det med att vara initiativtagare för att hunden ska se oss som en god ledare.

En ledare är en som man fjäskar för. Det är därför hunden hoppar på oss, och viftar på svansen när vi kommer hem. Helt enkelt för att bekräfta sin plats på rangskalan. Hoppar gör den för att komma åt vårt ansikte och kunna slicka oss i mungiporna, precis som valpen gör mot sin mor. Har ni tänkt på vad som händer om vi inte besvarar hundens glada inviter, utan nonchalerar den totalt? Just det, den blir ännu mer ivrig att visa oss sin underlägsenhet. Nonchalans är alltså ett ypperligt "vapen" för att befästa ledarpositionen.

Ledaren bestämmer vägen när vi är ute och går. Om din hund drar dig runt kvarteret i kopplet bör du nog tänka dig för en smula. Det finns ett enkelt knep att bli "stigfinnaren" i hundens ögon. Ge dig ut i skogen med din hund lös. När hunden inte ser vad du gör så springer du och gömmer dig. Efter ett tag kommer hunden att börja leta efter dig, och kanske bli lite orolig. Då stiger du fram, och när hunden springer mot dig så ömkar du den och talar om för den vilken tur den hade som hittade dig. Tala om för hunden att något farligt höll på att hända just som husse steg fram. Gör om detta gång efter annan. Ganska snart kommer hunden börja ha koll på dig. Så fort hunden inte bevakar dig tillräckligt så smiter du. Hunden kommer att förstå att det gäller att ha koll på sin husse, annars kan man bli lämnad ensam åt sitt öde ute i skogen.

Ett Nej-kommando kan var mycket bra att ha väl befäst. Felet många gör att att man börjar öva in det när saker och ting väl håller på att hända. T ex när hunden springer efter grannens katt. Man ropar "Nej!" hysteriskt gång på gång. Det bekräftar bara för hunden att man inte behöver lyda kommandot. Ett nej ska alltid övas in i lugna situationer. Ett sätt kan vara att lägga en godisbit framför hunden. Om hunden försöker ta den säger du lugnt men bestämt "nej", och tar godisbiten i handen. Till slut kommer hunden att vända blicken mot dig, liksom för att fråga om tillåtelse. Då kommer genast ett "varsågod" och hunden får godisbiten.

Att lära sin hund att fråga om tillåtelse är alldeles ypperligt, och det har man nytta av i mängder av situationer. Man kan öka kraven i sina nej-övningar. Låt hunden ha en godisbit i munnen mellan framtänderna. Håll emot med fingrar runt munnen, men se till att inte hålla för hårt över nosen, det upplevs som väldigt dominant för hunden. Om hunden försöker svälja godisen så kommer ett nej och du håller emot med fingrarna. När den håller godisen fint kan man långsamt släppa greppet runt munnen. Om hunden håller godisbiten stilla och lugnt, ge ett varsågod-kommando. Det här kan ta tid att öva in men är ett mycket bra sätt att öva hundens förståelse för ordet nej och vad som är tillåtet och inte tillåtet. Likaså när hunden får sin mat måste den alltid fråga om lov innan den får börja äta. Om den inte gör det kommer ett nej, och maten tas upp. Kom ihåg att aldrig bli arg eller skrika åt hunden. Spara detta till ett tillfälle då det verkligen behövs i stället.

Om du är ute och går med din hund och en annan hund kommer rusande mot den med onda avsikter, är det en ledares uppgift att gå emellan (om det går). Försök hålla din hund bakom dig samtidigt som du schasar den främmande hunden ifrån dig. Det gäller att du vinner din egen hunds förtroende.

Det ska vara lönsamt för hunden att vara nära sin ledare. Ha alltid lite godis i fickan när ni är ute på promenad, och belöna hunden när den gör bra saker, t ex tar spontan kontakt, frågar dig om tillåtelse, o s v.

Varje gång du korrigerar din hund måste du vara den förlåtande ledaren, och lösa upp situationen. Ingen vill väl ha en hund som kryper fram i rädsla för repressalier från husse eller matte. Alla korrigeringar måste syfta till att hunden tar kontakt med dig för att få visa sin underkastelse, att be om förlåtelse. Vänd dig ifrån hunden så att den får jobba lite extra för att komma intill dig. Lös upp det hela med ett "så, nu är det bra!". Det är viktigt att det är du som bryter kontakten!

Några nyckelord är alltså initiativ, nonchalans, bestämma vägen, nej-kommando, förtroende, lönsamhet, förlåtelse.

Någon kanske saknar ordet "dominans"? Måste man inte visa lite dominans mot sin hund då och då? Lägga ner den på rygg, skrika lite åt den, morra, smiska till den o s v? Så som man "alltid" har gjort mot hundar. Svaret kan inte bli ett entydigt sådant. Visst finns det vissa hundar med en väldigt dominant läggning som kan behöva ett nyp i örat eller en klatsch på baken någon gång. Men bara om man redan prövat de sätt jag tagit upp. Ett ledarskap som bygger på enbart dominans är inte ett bra ledarskap. Det slutar oftast med att hunden så länge den är inom räckhåll från sin förare lyder prickfritt, men i stället visar stor olydnad på längre avstånd. Och där kan föraren stå och skrika och gorma. Hunden får sig kanske också en omgång när den väl kommer tillbaka efter uträttat busstreck, men det bekräftar bara ytterligare att det gäller att ta chansen att sticka om man kan.

Tänk på att varje gång du måste ta till våld har du misslyckats någonstans på vägen i uppbyggnaden av ditt ledarskap. Väldigt sällan gör hundar medvetet saker för att "jäklas", utan det som vi uppfattar som rackartyg har oftast en helt annan innebörd för hunden.

/Mats österholm